|
|
 |
|
 |
| |
Friday, 17 April 2009 16:24
Fredagsminnet 3 - Separationsångest, sopor och asfaltslukt
Våren är här och asfalten luktar när solen steker på. Just den lukten får mig att tänka på när jag var liten, hade precis börjat skolan, och hade extrem separationsångest över saker som slängdes. Jag sparade på allt!
Mamma brukade smygslänga mina saker eftersom hon visste hur hysterisk jag blev, och det gav mig extrem ångest. Trots att det var leksaker som var trasiga. Det kunde handla om en möglig boll eller ett pappersflygplan i färg som var helt sönderrivet. Men sakerna hade mening. Bollen hade varit med i alla år och pappersflygplanet kom från mamma och pappas englandsresa!
En gång gav mamma också bort ett hopprep som hade polkagrisfärg till en familj som vi hjälpte i Estland. Vi skickade saker till dem då och då. Det gjorde mig hysterisk, tills jag insåg att det var rätt själviskt att bli hysterisk över en sån sak. Så det släppte jag ganska snabbt när det ändå kom till välgörenhet.
Asfaltlukten kopplar jag inte till slängandet av saker utan en period då ångesten var allt för stor och jag försökte ta tillbaks mina slängda leksaker genom att spara på soppåsar (ja, det är helt galet). Jag tillät mamma slänga sakerna MEN med min plan att plocka tillbaks sakerna från soporna. Detta gjorde jag inte på ett speciellt smidigt sätt. Jag tog soppåsarn från vår soptunna och gömde dessa i vår lekstuga på vintern och tänkte: jag sorterar soporna och hittar mina slängda leksaker när mamma och pappa inte är hemma!
När våren kom så skulle lekstugan rensas och jag fick min stackars kompis Helena att hjälpa mig flytta dessa sopor till ett ställe på tomten innan mamma skulle hitta dem. Tydligen var denna del av tomten inte VÅR del av tomten, utan grannens del. Soporna upptäcktes av dem, och de blev arga på mamma och pappa - de pratade med mig och allt slängdes. Jag var i Falun då och hälsade på ett par kompisar. Ångesten och skammen var ENORM. Och det började bli vår, så jag minns lukten från asfalten.
Sen fick jag en ny plan, och det var att gömma soporna någon annanstans - så klart nära mamma o pappa inte var hemma! Onsdagar var sophämtardagar, och på morgonen innan pappa skjutsade oss till skolan så sade jag att jag behövde hämta min bandyklubba som täckmantel att hinna göra ett ärende vid soporna. I stället hade jag en lapp i fickan där det stod, med stora bokstäver: "DEN ÄR TOM" så att sopgubbarna skulle se. Lappen fäste jag på soptunneskåpet med hjälp av bandyklubban som stod lutad mot skåpet. Ingen misstanke där inte!
Sen när skolan slutade RUUUUSAADE jag som en galning hemåt för att hinna hem innan sopgubbarna. Det fanns ju inget som garanterade att de skulle ta lappen på allvar trots allt. På vägen stötte jag på ett par kompisars föräldrar som frågade varför jag hade så brott och jag sade i all hast: "jag ska slå rekord att ta mig hem från skolan, hur lång tid tror ni att det tar!?". De svarade "öh, typ... fem minuter kanske?" och skrattade till.
När jag kom hem var soporna kvar. Jag slet ut soptunnan ur skåpet och sprang med soptunnan (som hade hjul så klart) över ängen utanför huset, ner till is-hockey-rinken, bakom is-hockey-rinken, precis vid sjön, vid vår rod-båt som stod på land, och gömde soporna under båten. Vilken grej!
Detta var inte heller speciellt smart, eftersom:
1. grannarna hade sett mig springa med en soptunna över ängen. MISSTÄNKSAMT.
2. måsarna och fåglarna hade fått nys om soporna och rivit upp allt, bort från båten
Ett tag senare så hade våra kära grannars morfar tagit hand om allt i en stoooor ondskefull sopsäck, som var halvt genomskinlig, och lagt på deras släp för att skjutsa till soptippen. Mamma och pappa sade åt mig att gå ner och be om ursäkt. Jag gick ner och grät som en galning och ville ha tillbaks mina leksaker. Moffa - som vi kallar grannens morfar för - sade till mig att det inte är någon idé eftersom allt är förstört, och när man slänger något kan man ersätta det med något nytt, och finare. Jag förstod inte riktigt det där. I plastpåsen såg jag den mögliga bollen och hade en stor ångestklump i magen, och insåg att det där är sista gången jag ser den där bollen. Någonsin!
Det var vår och asfalten luktade när solen stekte. Varje gång våren kommer tänker jag på soporna och hur galet det var. Det är svårt att förstå nu, hur jag betedde mig. Men jag var liten och hade separationsångest. Och jag var galen när jag var liten!
Jag har fortfarande stor ångest över att slänga saker som har minnen bakom sig - nån slags berättelse. Men jag sparar inte alls lika mycket längre, även om jag sparar mer än andra. Ibland får jag lite av en kick av att slänga saker, för jag tänker: då har jag plats för någonting nytt, eller så blir det mer plats och mer öppet och fint i ren allmänhet! När det är extra jobbigt scannar jag in eller tar kort på det jag slänger, så jag vet att möjligheten finns att kika på det och minnas utifrån bilden i stället för att ha det ståendes och ta plats.
Dagens höjdpunkt: åker hem till Skövde i morgon!Labels: Fredagsminnet
2 comments
|
|
 |
|
 |
|
Online
Portfolio 
Karin Rindevall 
