|
|
 |
|
 |
| |
Thursday, 11 October 2007 12:25
Muuuur
Hjärnan till Karin 08:00: Jag förutsäger att du kommer vara emo idag. Ungefär 3 timmar om man räknar ihop alla intervall då ditt emoande nåt sin kulme. Bokade upp tid att vara emo 23:00-02:00... Funkar det för dig?
Karin till Hjärnan: Absolut, då är jag ledig!! Ses då!
Om det ändå kunde fungera på det sättet. Det tar så mycket onödig tid och energi att gå runt och tänka på saker som ändå aldrig kommer göra någon skillnad - eller oroa sig över saker som redan hänt för länge sen, som man inte kan göra någonting åt. Eller tänka på jobbiga frågor som: Varför gjorde han/hon/det så? Varför kom inte han/hon/det till mig och pratade om det på en gång? Betyder jag inte så pass mycket? Varför, när, hur, var? (Who am I?) Känslor är jobbiga, och man är aldrig nöjd med dem heller - iaf inte jag. Antingen är man för glad för att kunna fokusera på det man gör, eller så är man för ledsen och tankspridd och vill bara lägga sig ner i sängen och gråta. Men har man tid för det? Nej!!
Låter som om jag hellre vill vara helt känslolös än någonting annat, men så är dock inte fallet egentligen... Tror att faktumet är att jag överanalyserar allting, och det är därför det tar så mycket energi att vara glad eller ledsen. Jag borde ta saker som de kommer helt enkelt.
Eller kanske skulle man vara mindre ockuperad/heldags-emo om man bara tillät sig att ultra-rapid-emo-gråta i sängen på morgonen några minuter, alternativt ultra-rapid-hyper-skratta på morgonen när man är så där glad och tankspridd en hel dag?
Det skulle ju se riktigt sjukt ut när jag tänker på det. Om jag lyckas ändra mina tids-sparar-vanor till att göra ovanstående, lovar jag att anmäla mig till 100-höjdare eller liknande. Tänk vilken syn! Och bättre än det: tänk vad vackert det skulle se ut på mitt CV: "Gör aldrig utlopp för sina känslor på jobbet - gör det i ultra-rapid-fart på morgonen i stället."
Sjukt att jag ens tänker tanken på möjlighten att planera in känslor...
Onsdag morgon, 10:e oktober, tid för att vara ultra-rapid-emo: 07:00.
Fan att jag försov mig då!
På toppen av allt det här är det många som jag bryr mig väldigt mycket om som har det jobbigt just nu av olika anledningar. Jag kanske inte är den bästa på att visa sympati eller komma med hjälp, råd och stöd, även om jag försöker - - mitt andra sätt att vara empatisk är att känna andras börda (vara orolig för dem). Det är verkligen inte det mest ultimata sättet om man vill hjälpa någon man bryr sig om. Att känna sig otillräcklig och obetydlig är även det en riktigt jobbig börda. Man borde prata mer! Jag borde prata mer! ... kanske inte om allmäna saker, jag pratar på tok för mycket när det gäller annat, men att vara mer öppen, visa var man finns/står, skulle kanske inte skada.
Över till någonting helt annat, mer lustigt, även om det har lite med "emo-rantande" (känsloladdade samtal) att göra:
Jag har börjat säga ett nytt konstigt uttryck igen. Ni som känner mig vet att jag brukar säga "squant" och "smör" ganska ofta i brist på passande ord, eller när det blir pinsamt tyst. Tystnad är jobbigt. - - - det är svårt att sluta med dessa uttryck! En gång i tiden brukade jag säga "chattnah" med jämna mellanrum också, men det var egentligen någonting min lillebror myntat. Efter ett tag försvann det och jag höll mig till ordet "smör" i två år. Smör kommer från en tid för längesen då min storebror påstod att man kunde använda ordet "smör" som ett positivt OCH negativt sammansatt adjektiv. (Johan, rätta mig om jag har fel.) "Wow, den tjejen var smörsnygg" kan alltså betyda att hon var skitful eller apsnygg beroende på hur betoningen är. I våras kom ordet "squant" till, och det var också någonting jag hört från min lillebror, men något som han förmodligen glömt bort... Han brukar säga obetydliga ord som i hans närvaro konstigt nog får stor betydelse.
Det nya ordet som kommit till sedan några månader tillbaks, men har dock inte använts så mycket förrän några veckor sedan, är "Mur". Har märkt hur drygt det är när man säger det, men det passar in perfekt i vissa sammanhang om man vet var ordet kommer ifrån.
I januari satt jag, Aggi och Monika och skissade på en massa serier. Jag och Aggi jobbade flitigt på några serier till FFVI - Dancing Mad (Final Fantasy VI doujinshi som vi tryckte i Mars), varav en av serierna som hon gjorde innehåller en gigantisk val. Hon undrade "hur låter en val egentligen?" och efter en kort diskussion kom ljudet "Muuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuur" fram. Helt enastående! Låter så uppgivet och valaktigt som det kan bli. Efter det har vi sagt ordet en del gånger, men det är inte förrän på senare tid som vi automatiskt börja använda det i sammanhang då man egentligen vill säga "oj, det var ju tråkigt att höra". Passar perfekt i klagande diskussioner eller när man tycker synd om någon.
Exempel på konversation:
"Hej, Land."
"Hej, Land."
"Idag sov jag dåligt, ush va jag är trött!"
"Muuuur."
Jag får en inre bild av att ungefär 75% av mina bloggläsare (ca 3 st...) sitter och ser helt borttappade ut. Det är helt väntat! Som vanligt när man myntar nya uttryck så blir det att man säger det för ofta och bland vänner som inte ens vet vad det betyder. "Muur" har lett till många förvånade blickar, så jag ska försöka att sluta med att säga det när jag inte hänger med Land/Aggi eller Monni.
En annan lösning på det hela är att få alla andra att säga "muur" - men det är väl nästintill ett omöjligt projekt eftersom en del jag hänger med är riktigt konservativa när det gäller hur man använder språket (I don't blame you). Dock älskar jag när språket utvecklas, speciellt inom interna kretsar. :) Jag brukar sällan bråka om lokala ord som kommer från dialekt heller, för jag tycker sånt är charmigt. Vad tycker ni?
"Muuuuuur," ska ni svara då.
Dagens höjdpunkt: jordnötssmörmackor!
2 comments
|
|
 |
|
 |
|
Online
Portfolio 
Karin Rindevall 
